Lätt fånget, snabbt förgånget

Gillar smycken. Lite extra svag är jag för ringar. Tyvärr är det svårt att hitta ringar som passar fingrar av modell större. Nu är ju inte jag bangen att knåpa ihop en egen ring eller två. Har länge grunnat på hur jag ska göra själva ringen. De stommar som finns att köpa är liiite aningens små till mina tjockis fingrar. Klart fall av diskriminering av tjocka fingrar;) Grejen är att jag skulle vilja ha en modell som jag kan utgå från. På det sättet skulle jag inte behöva hitta på olika ringlösningar för varje idémodell som poppar upp i huvudet när jag minst anar. Så för ett par veckor sedan gick det upp ett Liljeholmens. Brett läderband som limmas ihop till rätt omkrets. Skarven superlimmade jag kant i kant på en liten metallbricka. 

Syns inte så där jätte tydligt på bilden hur jag gjort, men Ni är kloka och förståndiga människor så ni förstår ändå.

För att testa idén limmade jag på en snygg knapp.

Efteråt ångrade jag att jag inte sydde i en silvertråd i knapphålen. Går ju alltid bra att vara efterklok.

Idag hade jag ringen på mig i ungefär 32 minuter innan jag stoppade handen i jackfickan för att ta fram nycklarna och sedan var det ingen knapp på ringen något mer. Fast nu kan jag förstås sätta dit den där tråden... Eller så bestämmer jag mig för att en svart läderring är skitsnyggt.

Tröstar mig med att fundera på pimpning av helgens loppisfynd istället.

Ska konerna vara vita eller guldiga? Det är dagens huvudbry. Tur att det inte är värre saker jag behöver bry huvudkontoret med:)

Kram på er!

Nytt kräver nytt, eller man är inte äldre än man virkar sig.

För en tid sedan köpte jag mig en ny mobil. En god vän till mig sa en gång att mobilen är den mest kapitalförstörande varan. Så sant. Kostar hur mycket som helst och behöver bytas redan efter ett par år. Min gamla mobil, som jag haft i drygt två år, började göra som den själv ville. Bland annat ringde den upp personer i min kontaktlista samtidigt som jag pratade med någon annan. Kunde bli väldigt komiskt ibland, men för det mesta bara pinsamt.

Så om inte för min skull, så för alla andra som någon gång gjort misstaget att ge mig sitt nummer var det hög tid för en ny. 

Valet föll på Sonys nya Xperia i en härlig turkos färg. Ska du ha den i svart eller vitt frågade den 20-åriga tjejen i kassan och såg väldigt skeptiskt på mig när jag istället bad om en turkos. Var tydligen 25-årsgräns på den färgen. Ska du inte ha något skal sa maken som var med som teknisk support. Du är galen sa jag, då syns ju inte färgen. 

Men något slags skydd är ju bra att ha, inte minst när nallen slänger runt i handväskan, modell flyghangar. I det längsta försökte jag få låna sonens mobilfodral som jag virkade åt honom strax efter jul och som han sällan använder.

Tycker nog att mammor kan ha mobilfodral som ser ut som en glad Minion. Nej du, sa sonen, gör dig ett eget med blommor eller nåt. Det passar dig bättre. Var tydligen någon åldersgräns på Minioner också. Det är inte lätt att bli gammal ska jag tala om.

Fick ta fram virknålen och virka mig ett, för min aktningsvärda ålder, passande fodral. 

Ett turkost som matchade mobilens flick- färg. Så klart. Med blommor som matchade mamma- åldern. Så klart.

Måste ju åldras med värdighet vet ni. Hi, hi.

De fina mormors- rutorna med blomma i mitten har jag hittat hos Bautawitch. Där har jag hittat så många "vill göra projekt" så det slår ånga ur öronen på mig.

Ha det gott, gammal som ung.

Och kom ihåg att Kråksparkarna runt ögonen är bara skrattrester!

Kram Evelina